Arkivfynd

Rysk bryggerskaArkivfynd

Posted by gorek.se Thu, March 29, 2018 19:53:36

Jesper Jönssons på Frösåker bryggerskas barn, Maria benämnd, är fallit huvudstupa i vörtekaret emedan modern stod och rörde i bryggepannan, och där av efter åtta dagar dött blivit. Modern är en ryska, är här i Sverige döpt, var trolovad med en svensk man, den med henne detta barnet åtte: och sedan han hade rått henne med barn, rymde han ifrån henne. Sententia: Skall stå i vapenhuset 3 söndagar förkunnas av predikstolen med förmaning. 2 giva 1 d till hospitalet
/Västerås domkapitel 1628



BälgstöldArkivfynd

Posted by gorek.se Fri, March 09, 2018 10:38:49

I landskapshandlingarna meddelas kortfattat så kallade sakören. Det är de böter som har betalats för olika brott. Ofta antecknas endast ett namn och ett belopp, ibland får man också veta vilket brott som har begåtts. Mer sällan får man som i detta exempel veta orsakerna till det begångna brottet.

Haver Olof Matsson i Näs i Möklinta socken utgivit för det han skar sönder ett par hyttebälgar för kon majtt och stack sig där av lappar till skor.

Hyttbälgarna pumpade in syre i ugnen för att öka temperaturen. Processen kallades därför också blåsning. Bälgarna var tillverkade av läder och Olof Matsson, fattig eller snål, gjorde sig helt enkelt ett par skor av bälgarna.

Västmanlands handlingar 1548:5 bild 324



och så lite satanskonster....Arkivfynd

Posted by gorek.se Sat, December 16, 2017 16:26:58

Hustru Elin i Billesten i Altuna socken hade, kanske av fattigdom, blivit tvungen att lämna över sitt hemman till en ny bonde. Riktigt nöjd med situationen var hon inte och därför hade hon ” burit en orm uti en högsätebänk för den bonden som hemmanet efter henne statt hade och hade hon lagt samma orm ...uti 3 hörn till att förgöra bonden och hans boskap, där över hade den bonden mist 10 stycken boskap”. Eftersom inga människor hade dött av detta nöjde sig nämnden med att ge henne 40 mark i böter.

/ Västmanland handlingar1553:11B/





Tryggheten hos ett stolsbenArkivfynd

Posted by gorek.se Sat, December 16, 2017 11:05:41

Esbjörn Andersson var en 21 år gammal dräng i Nås socken i södra Dalarna. När han var blott tre år gammal drabbades han av en längre tids sjukdom. Under sjukdomstiden började han i sin vänstra hand bära en liten krycka som han gjort av ett stolsben. Trots att han blev frisk ville han inte lämna ifrån sig kryckan. Han hade den med sig i sängen och när han arbetade låg kryckan alltid vid hans vänstra fot ” sägandes sig intet vara rörlig eller kunna komma utur rummet med vänstra foten när han bemälte krycka ifrån sig lagt, utan begynner då anfäktas och svettas”. När han gick fram till nattvarden leddes han alltid fram av två personer då han inte tilläts att ta med sin ”krycka”. Vid domkapitlet rannsakades detta ärende. Både prästerskapet och andra hade med ” lockande och hotande” försökt förmå honom att lägga bort stolsbenet.

Med hjälp av kognitiv beteendeterapi hade kanske denna fobi kunnat botas. Detta hände dock år 1698 och botandet var då lite mer resolut – ” Synes bäst att man tager ifrån honom kryckan och uppbränner henne, emedan han, så länge han den ser lärer behålla vidskepelsen”

/Västerås domkapitel 7 september 1698/



SvartkonstböckerArkivfynd

Posted by gorek.se Mon, November 27, 2017 17:56:04

När svartkonstböcker nämns i domstolarnas protokoll får man ofta veta att vederbörande har fått den av en djäkne eller annan kringresande person. Så är fallet även här. Boken får dock en underordnad betydelse. Här intresserar i första hand tiggarens berättelse och levnadsöde.

framhades här utur konungens fängelse en tiggare vid namn Johannes Nicolai Brunvicersis som i tre år haver givit sig ut för en dumbe och kunnat likväl tala och gångit under det skenet och talat hade och profossen funnit hos honom en svartebok vart och berättat att han hade hotat en man där vid Kopparberget att han skulle komma hans gård till att stå uti ljusan låga, om han icke ville fördölja med honom att han kunde tala. Tå blev han först tillfrågat vadan han var kommen och var han haver varit och vandrat. Svarade han, jag är en Brunvicensis och kom dädan anno 1612 till Köpenhamn och där tjänte jag hos en mjölnare uti 1 ½ år sedan var jag en tid en tiggare, drog ifrån Köpenhamn till Helsingör och hade mitt tillhåll i ett härbärge som heter Gyllene Kalv, Dädan drog jag till Lund och tjänte hos en köpman uti 1 ½ år vid namn Mårten Hermansson. Sedan blev jag åter en tiggare och vandrade uti dessa städer, Rotneby, Engelholm, Halmstad, Warberg, Laholm, Nylös, Uddewal, Fredriksstad, Upslo och för 3 år sedan sade han då kom jag till Brätte i Sverige och vandrade uti dessa städer, Nylös, Gamlelös, Lidköping, Mariestad, Philipstad, dädan drog jag till Järnbergsslagen och kom så hit till Kopparberget och hava en tid varit hos Mårten i Lusbo i Bjursås socken. Sedan blev han tillfrågat huru länge han hade gjort sig till en dumbe. Svarade han uti 3 år. Blev han tillfrågat huru länge han hade haft den onda boken och huru han henne hade bekommit och om han kunde bruka henne. Svarade han , jag haver haft henne i tre år och fick henne av en djäkne andrea Ericii vid namn i Ryye i Holme socken en halv mil ifrån Brätte och haver henne ofta igenom läsit men kan intet bruka henne. Blev han tillfrågat vi han hade så gjort sig till en dumbe, sade han ” der dijffel het mig vanfört aber ich hasst das gott und seine grote gute willen went mit die sund urgeben. Svarades att man skulle låta hänga upp honom. Tå svarade han ”Ich bin gott en dodt schuldig was ich hent betzald d manet er morgen mist. Sent. Blev profossen tillsagt att han skulle leda honom till Landsherren Carl bonde och honom sägas att han skulle låta skriva till konungen om honom och där förinnan förvaras i fängelset

Västerås domkapitel 1621



Ett skott i midsommarnattenArkivfynd

Posted by gorek.se Mon, April 18, 2016 21:28:13

Den 27 augusti 1741 anländer till konungen två skrivelser från Fredriksstens fästning i Norge. Den ena är undertecknad av kommendanten Jacob Wilhelm Stuart som meddelar att den förre kornetten Olof Horst har retirerat över gränsen till Fredrikshald där han sökt asyl i väntan på ett kungligt lejdebrev. Skrivelsen är undertecknad den 20 augusti och det har alltså inte tagit mer än en vecka för posten att färdas mellan länderna. Det andra brevet är från Olof Horst själv som närmare beskriver de händelser som föranledde flykten till Norge.

Olof Horst föddes 1693 och blev i unga år 1709 antagen som soldat vid Skaraborgs regemente. Vid en drabbning mot danskarna 1710 blev Olof skadad i höften. Han sökte sig därför till Västgöta kavalleriregemente och var med vid slaget i Gadebusch 1712. Här blev han svårt sårad med flera blessyrer i huvudet och dessutom skjuten genom högra benet. Skadorna läkte och han steg åter till häst för att närvara vid slaget i Tönningen året därpå. Här blev han åter skadad men dessutom blev han tillsammans med 9000 soldater av den återstående armén tillfångatagen då Stenbock den 16 maj 1713 kapitulerade inför de belägrande styrkorna. Olof Horst fick nu under tre år sitta fängslad på vatten och bröd på Frederikia fästning. År 1716 fördes han till Rendsburgs fästning och ryktena sa att fångarna skulle säljas till Venedig. Härifrån flydde han tillsammans med officeren Nieroth i en liten båt och kunde återvända till Sverige. Vid regementet blev han först befodrad till korpral och 1718 till tredje kornett. Han var också närvarande vid Fredrikshald då konungen blev skjuten. I generalmönsterrullan finns en anteckning om att han stuckit ihjäl en karl. Denne karl angavs vara en lantmätare från Värmland och dråpet skulle ha skett vid Lidköping. Olof rymde ut ur landet men 1721 är han åter mönstrad i Gävle. 1723 får han slutligen avsked. Hans fortsatta liv är kantat av rättsprocesser men 1731 gifte han sig med Maria Beata Bäärnhielm och flyttade till Algustad i Segerstads socken i Värmland. Här utspelade sig den händelse som föranledde brevet till konungen 1741.

Natten till den 23 juni hörde Olof hur en hop folk var i Algustads åkergärden. Han tog med sig en hagelbössa och gick för att se vad som föregick. Det var dan före midsommarafton och traktens drängar och pigor var sysselsatta med att hugga ner ungbjörkar till midsommarfirandet. Han ropade och frågade vilka de var men då man årligen var vid Algustad för att stjäla björkar visste alla att Olof på grund av sina krigsskador hade svårt att röra sig och de sprang därför in i buskarna och gömde sig. Utan att se några personer avlossade Olof Horst en salva ut i tomma luften.

Morgonen därefter kom man körandes från Prästbol med en tjänsteflicka vid namn Annika Jönsdotter som natten förut blivit skadad i benet. Hon visste inte om det var av skottet eller någon kvist i gärdsgården som hon hade hoppat över. Olof tog hand om flickan och hittade ett litet hål på tjocka benet och sände därför efter en fältskär som lade ett förband på benet. När hon blev bättre och kunde gå på benet tog hennes fader soldaten Jan Mas hem henne igen. Den 29 juli dog Annika och då Olof Horst fruktade att hamna i arrest innan han fick bevisa sin oskuld flydde han utomlands till Fredrikshald, en plats som han kände väl sedan tidigare.

Några större rannsakningar skedde troligen inte. På handlingarna finns en kort anteckning ”1741 d 24 sept. föredragit och leide beviljat” Olof kunde därmed återvända hem . På Algustad bodde han fram till 1749 och man kan väl misstänka att ungdomarnas årliga utflykter till Algustads björkhagar upphörde efter denna olyckliga händelse.

Riksarkivets ämnessamlingar Personhistoria H31



Gemensam vårdnadArkivfynd

Posted by gorek.se Wed, February 03, 2016 17:57:52

Domböckerna är fulla med mål rörande lägersmål och utomäktenskapliga barn. Lägersmålet avstraffades med böter och offentlig risning vid kyrkan. Vad gäller barnets omvårdnad lämnas sällan några närmare uppgifter. Enligt ärvdabalken i Kristoffers landslag delades ansvaret mellan man och kvinna på följande sätt, ”Modher scal frillobarn siit föda ther til ath thet aer triggia aara, sidan föde thet fader ther til ath thet aer VII aara”.

Modern uppfödde alltså barnet de första tre åren och lämnade det därefter till fadern intill sju års ålder. Efter denna uppfostran förmodades barnet klara sig själv. Ett mindre antal rättsfall från 1600-talet förekommer som bekräftar denna sedvana. I Norberg omtalas 1604 följande fall: ”Hade och förr nämnde Anders ett oäkta barn benämnd Karin Andersdotter med en benämnd Malin Hindriksdotter, detta barnet hade modern skjutit ifrån sig fadern i händer när det var 2 år gammalt, sedan uppfödde han barnet i 7 år och nu döde hans barn michaelis tid”. I Västerfärnebo meddelas 1654 att Mats Larsson i Helleby och Brita Jöransdotter har en oäkta son tillsammans som de ”allaredo uti sju år fött och försörjt...den ännu icke kan tjäna sig föda och kläder”. Nämnden beslutade därför att sonen skulle bo växelvis hos modern och fadern ett år i taget tills han var mogen att försörja sig själv.

Ibland fick fadern axla hela ansvaret. I Karlskoga berättas 1679 om en kvinna att hon anses alldeles för ”fåkunnig” för att uppfostra det oäkta barnet och han ska därför ”draga alldeles försorg och göra omkostnad om barnets rätta upptuktelse”.

Det här var några exempel på vad som skulle kunna betraktas som gemensam vårdnad under 1600-talet. Så småningom förändras synen på detta och på 1800-talet har kvinnans villkor i dessa sammanhang väsentligt försämrats.



Svalan skulle flyga med fostretArkivfynd

Posted by gorek.se Mon, January 25, 2016 09:19:46

Änkedrottningens fogde vid Strömsholm, Hans Larsson, blev 1584 framkallad till tinget för att redogöra för det hor han hade bedrivit med bagerskan på Strömsholm, Brita. Inför häradsrätten bekände de båda att de hade legat med varandra och också avlat ett barn som dock blev dödfött. Eftersom de misstänktes ha bragt barnet om livet förhörde man dem om vad som hade skett.

Brita berättade att när hon hade märkt att hon var med barn, gick hon till Hans Larsson och berättade detta. Hans som var gift ville dock inte veta av henne. Hon bad då att han skulle ge henne en nämus (näbbmus) så skulle hon bli av med barnet innan det blev för stort. Efter några turer fick hon slutligen en halvrutten näbbmus som hon lade i en kanna svenöl. Efter tre dagar drack hon upp ölet och hoppades på så sätt att barnet skulle förgås. När detta inte lyckades tog hon bark på södra sidan av nio (silskebärträ) och lade även detta i öl. Slutligen fick hon rådet att skaffa sig en levande svala som hon skulle plocka och lägga i en kruka med vatten. Svalan åt hon och vattnet drack hon men barnet var kvar. När barnet slutligen föddes var det vanskapt, ” då stod munnen upp till öronen uppå den ena sidan”. Det framgår inte av protokollet om barnet var dödfött. Likt många för tidiga födslar vid denna tid brändes barnet/fostret upp. Ofta skedde det i hushållets eldstad eller i bakugnen.

Detta mål skulle avgöras vid påföljande ting men efter att paret hade förts till Strömsholm, sannolikt fängslade, kom de aldrig mera tillbaka. Av protokollet framgår en mängd olika metoder för att abortera ett oönskat barn. Man får förmoda att avsikten var att musen skulle äta upp fostret och svalan flyga iväg med det. Vilket/vilka träslag som avses är svårt att gissa. Sävenbom var känt som abortmedel och denna växt kan mycket väl ha odlats på Strömsholm. Britas uppriktiga berättelse kan verka förvånande eftersom fosterfördrivning bestraffades med döden. Under 1500-talet ansågs dock en abort som utfördes innan kvinnan började känna fosterrörelser som ett lindrigare brott och Brita ville genom sin berättelse visa att det förhöll sig så.

Snevringe häradsrätt 3 december 1584