Arkivfynd

Arkivfynd

Arkivfynd

Jag hittar oavbrutet uppgifter i arkiven som jag själv inte har någon egentlig nytta av men som skulle kunna intressera andra. Uppgifter som ger en inblick i förhållanden förr i tiden eller helt enkelt bara är roliga eller intressanta. Här kommer jag fortsättningsvis att placera dessa.

Ett skott i midsommarnatten

2016Posted by gorek.se Mon, April 18, 2016 21:28:13

Den 27 augusti 1741 anländer till konungen två skrivelser från Fredriksstens fästning i Norge. Den ena är undertecknad av kommendanten Jacob Wilhelm Stuart som meddelar att den förre kornetten Olof Horst har retirerat över gränsen till Fredrikshald där han sökt asyl i väntan på ett kungligt lejdebrev. Skrivelsen är undertecknad den 20 augusti och det har alltså inte tagit mer än en vecka för posten att färdas mellan länderna. Det andra brevet är från Olof Horst själv som närmare beskriver de händelser som föranledde flykten till Norge.

Olof Horst föddes 1693 och blev i unga år 1709 antagen som soldat vid Skaraborgs regemente. Vid en drabbning mot danskarna 1710 blev Olof skadad i höften. Han sökte sig därför till Västgöta kavalleriregemente och var med vid slaget i Gadebusch 1712. Här blev han svårt sårad med flera blessyrer i huvudet och dessutom skjuten genom högra benet. Skadorna läkte och han steg åter till häst för att närvara vid slaget i Tönningen året därpå. Här blev han åter skadad men dessutom blev han tillsammans med 9000 soldater av den återstående armén tillfångatagen då Stenbock den 16 maj 1713 kapitulerade inför de belägrande styrkorna. Olof Horst fick nu under tre år sitta fängslad på vatten och bröd på Frederikia fästning. År 1716 fördes han till Rendsburgs fästning och ryktena sa att fångarna skulle säljas till Venedig. Härifrån flydde han tillsammans med officeren Nieroth i en liten båt och kunde återvända till Sverige. Vid regementet blev han först befodrad till korpral och 1718 till tredje kornett. Han var också närvarande vid Fredrikshald då konungen blev skjuten. I generalmönsterrullan finns en anteckning om att han stuckit ihjäl en karl. Denne karl angavs vara en lantmätare från Värmland och dråpet skulle ha skett vid Lidköping. Olof rymde ut ur landet men 1721 är han åter mönstrad i Gävle. 1723 får han slutligen avsked. Hans fortsatta liv är kantat av rättsprocesser men 1731 gifte han sig med Maria Beata Bäärnhielm och flyttade till Algustad i Segerstads socken i Värmland. Här utspelade sig den händelse som föranledde brevet till konungen 1741.

Natten till den 23 juni hörde Olof hur en hop folk var i Algustads åkergärden. Han tog med sig en hagelbössa och gick för att se vad som föregick. Det var dan före midsommarafton och traktens drängar och pigor var sysselsatta med att hugga ner ungbjörkar till midsommarfirandet. Han ropade och frågade vilka de var men då man årligen var vid Algustad för att stjäla björkar visste alla att Olof på grund av sina krigsskador hade svårt att röra sig och de sprang därför in i buskarna och gömde sig. Utan att se några personer avlossade Olof Horst en salva ut i tomma luften.

Morgonen därefter kom man körandes från Prästbol med en tjänsteflicka vid namn Annika Jönsdotter som natten förut blivit skadad i benet. Hon visste inte om det var av skottet eller någon kvist i gärdsgården som hon hade hoppat över. Olof tog hand om flickan och hittade ett litet hål på tjocka benet och sände därför efter en fältskär som lade ett förband på benet. När hon blev bättre och kunde gå på benet tog hennes fader soldaten Jan Mas hem henne igen. Den 29 juli dog Annika och då Olof Horst fruktade att hamna i arrest innan han fick bevisa sin oskuld flydde han utomlands till Fredrikshald, en plats som han kände väl sedan tidigare.

Några större rannsakningar skedde troligen inte. På handlingarna finns en kort anteckning ”1741 d 24 sept. föredragit och leide beviljat” Olof kunde därmed återvända hem . På Algustad bodde han fram till 1749 och man kan väl misstänka att ungdomarnas årliga utflykter till Algustads björkhagar upphörde efter denna olyckliga händelse.

Riksarkivets ämnessamlingar Personhistoria H31



Gemensam vårdnad

2016Posted by gorek.se Wed, February 03, 2016 17:57:52

Domböckerna är fulla med mål rörande lägersmål och utomäktenskapliga barn. Lägersmålet avstraffades med böter och offentlig risning vid kyrkan. Vad gäller barnets omvårdnad lämnas sällan några närmare uppgifter. Enligt ärvdabalken i Kristoffers landslag delades ansvaret mellan man och kvinna på följande sätt, ”Modher scal frillobarn siit föda ther til ath thet aer triggia aara, sidan föde thet fader ther til ath thet aer VII aara”.

Modern uppfödde alltså barnet de första tre åren och lämnade det därefter till fadern intill sju års ålder. Efter denna uppfostran förmodades barnet klara sig själv. Ett mindre antal rättsfall från 1600-talet förekommer som bekräftar denna sedvana. I Norberg omtalas 1604 följande fall: ”Hade och förr nämnde Anders ett oäkta barn benämnd Karin Andersdotter med en benämnd Malin Hindriksdotter, detta barnet hade modern skjutit ifrån sig fadern i händer när det var 2 år gammalt, sedan uppfödde han barnet i 7 år och nu döde hans barn michaelis tid”. I Västerfärnebo meddelas 1654 att Mats Larsson i Helleby och Brita Jöransdotter har en oäkta son tillsammans som de ”allaredo uti sju år fött och försörjt...den ännu icke kan tjäna sig föda och kläder”. Nämnden beslutade därför att sonen skulle bo växelvis hos modern och fadern ett år i taget tills han var mogen att försörja sig själv.

Ibland fick fadern axla hela ansvaret. I Karlskoga berättas 1679 om en kvinna att hon anses alldeles för ”fåkunnig” för att uppfostra det oäkta barnet och han ska därför ”draga alldeles försorg och göra omkostnad om barnets rätta upptuktelse”.

Det här var några exempel på vad som skulle kunna betraktas som gemensam vårdnad under 1600-talet. Så småningom förändras synen på detta och på 1800-talet har kvinnans villkor i dessa sammanhang väsentligt försämrats.



Svalan skulle flyga med fostret

2016Posted by gorek.se Mon, January 25, 2016 09:19:46

Änkedrottningens fogde vid Strömsholm, Hans Larsson, blev 1584 framkallad till tinget för att redogöra för det hor han hade bedrivit med bagerskan på Strömsholm, Brita. Inför häradsrätten bekände de båda att de hade legat med varandra och också avlat ett barn som dock blev dödfött. Eftersom de misstänktes ha bragt barnet om livet förhörde man dem om vad som hade skett.

Brita berättade att när hon hade märkt att hon var med barn, gick hon till Hans Larsson och berättade detta. Hans som var gift ville dock inte veta av henne. Hon bad då att han skulle ge henne en nämus (näbbmus) så skulle hon bli av med barnet innan det blev för stort. Efter några turer fick hon slutligen en halvrutten näbbmus som hon lade i en kanna svenöl. Efter tre dagar drack hon upp ölet och hoppades på så sätt att barnet skulle förgås. När detta inte lyckades tog hon bark på södra sidan av nio (silskebärträ) och lade även detta i öl. Slutligen fick hon rådet att skaffa sig en levande svala som hon skulle plocka och lägga i en kruka med vatten. Svalan åt hon och vattnet drack hon men barnet var kvar. När barnet slutligen föddes var det vanskapt, ” då stod munnen upp till öronen uppå den ena sidan”. Det framgår inte av protokollet om barnet var dödfött. Likt många för tidiga födslar vid denna tid brändes barnet/fostret upp. Ofta skedde det i hushållets eldstad eller i bakugnen.

Detta mål skulle avgöras vid påföljande ting men efter att paret hade förts till Strömsholm, sannolikt fängslade, kom de aldrig mera tillbaka. Av protokollet framgår en mängd olika metoder för att abortera ett oönskat barn. Man får förmoda att avsikten var att musen skulle äta upp fostret och svalan flyga iväg med det. Vilket/vilka träslag som avses är svårt att gissa. Sävenbom var känt som abortmedel och denna växt kan mycket väl ha odlats på Strömsholm. Britas uppriktiga berättelse kan verka förvånande eftersom fosterfördrivning bestraffades med döden. Under 1500-talet ansågs dock en abort som utfördes innan kvinnan började känna fosterrörelser som ett lindrigare brott och Brita ville genom sin berättelse visa att det förhöll sig så.

Snevringe häradsrätt 3 december 1584



En skandal i familjen

2016Posted by gorek.se Thu, January 21, 2016 21:56:02

Lägersmål meddelas frekvent i 1600-talets domböcker. De inblandade avstraffades vid häradstingen och i sockenkyrkan och vid upprepade förseelser ställdes de också inför domkapitlet för ytterligare avstraffning. I huvudsak rörde det sig om drängar och pigor eller bönder och deras hustrur. Mer sällan ser man personer ur de högre stånden vid skranket. Vid Stockholms domkapitel redovisas dock ett fall där Kerstin Oxenstierna blir tvungen att redogöra för sina förehavanden innan hon blev gift med Nils Stake. Kerstin var dotter till Erik Oxenstierna av Eka och Lindö och Bengta Gera och Nils var son till Mauritz Stake till Råbäck och Anna Göransdotter. Äktenskapet mellan Nils och Kerstin skedde den 14 september 1595.

Ett drygt år senare, den 8 november 1596 vände sig häradshövdingen Nils Stake till domkapitlet i Stockholm och begärde att få skiljas från sin hustru. Det skäl han anförde var att hon var belägrad innan de ingick äktenskap. Nils berättar att ”han i bröllopsdagarna förnam att hon icke var jungfru”. Kerstin bekände då att hennes bröders informator vid namn David hade belägrat henne i Livland. Efter ett tag ändrar hon sin berättelse. Nu berättar hon istället att en köpman, Hans Bornholm hade belägrat henne efter att ha givit henne en spegel ”och då var jag så liten att jag bar samma spegel in till min fader och moder och lät dem se den samma”. Hon berättade att det skedde det året då hustru Brita på Ängsö vigdes. Denna Brita Björnsdotter Bååt på Ängsö var gift med Christer Månesköld. När de gifte sig är inte känt men eftersom deras tidigast kända barn är född 1591 var Kerstin Oxenstierna som själv var född omkring 1578 knappast mer än i tolvårsåldern vid händelsen.

Nils och Kerstin övernattade något senare i Tuna prästgård. Kerstin sov oroligt och när Nils frågade vad som fattades henne svarade hon ”min käre man jag beder eder i ville förlåta mig, jag haver än något att bekänna för eder”. Nu berättar hon att det i själva verket var Zackarias, en annan av hennes bröders informatorer som hade belägrat henne. Zackarias var för övrigt närvarande vid Nils och Kerstins bröllop. Första gången lägersmålet skedde var då hon med sina föräldrar senast reste från Livland. När modern på båten födde barn fick hon tillfälle att umgås närmare med Zackarias. Deras förhållande fortsatte och upptäcktes även av föräldrarna som agade henne. Kerstin bekände slutligen att Zackarias var den ende hon hade legat med och hon hade beskyllt de andra därför att hon hade varit rädd för att bli mördad av Zackarias.

Hur ställde sig då domkapitlet till den av Nils Stake begärde skilsmässan? Efter hennes bekännelse hade Nils bevekat sig och tagit tillbaka henne genom att avla barn med henne och sedan fört henne till Råbäck och sin släkt. Dagen efter rannsakningen gav domkapitlet sitt utslag; ”Vi kunna icke finna någon skäl till skilsmässa eder emellan, ty I hava upptagit henne till ära, avlat barn med henne och i alla måtto hävdat henne som emellan äktefolk ske plägar, .. därför för gud och hans församling äktefolk och det gud haver sammanfogat skall ej heller någon människa åtskilja”

Kerstin erkände slutligen endast lägersmålet med Zackarias. Hon var vid det tillfället kanske bara femton år gammal. Det är dock, med tanke på de detaljerade berättelserna, inte otroligt att hon redan som barn utnyttjades sexuellt av de personer hon först nämnde. Till skillnad från ofrälse levde hon i en värld som i många stycken stod över både världslig och kyrklig rätt. Så länge man höll kunskapen om övergreppen inom familjen skadades varken familjens rykte eller enskilda personers.

Likt andra blev även Kerstin avstraffad. Den 23 februari 1597 beslutade domkapitlet att hon skulle stå naken för kyrkodörren och hålla ris i handen för att därefter intagas i församlingen. Det framgår dock inte vilken kyrkodörr som avsågs. Möjligen vid Storkyrkan i Stockholm men mer sannolikt skedde detta under mer privata förhållanden. Till exempel vid en gårdskyrka.


Stockholms domkapitel 8 november 1596





Något om prästerliga tjänster

2016Posted by gorek.se Wed, January 20, 2016 21:58:37

Under 1600-talet kunde inte de som tillhörde andra religiösa riktningar än protestantismen förvänta sig några prästerliga tjänster i svenska kyrkan. Vigsel, dop och begravning var förbehållen de som bekände sig till den sanna kristna tron, det vill säga den lutherska. När en präst, Laurentius i Åls socken hade ” emot ordinantian begraffwit en Tartare” fick han böta 2 daler till domkyrkan. De fem daler som Tartarerna hade gett till Åls kyrka för lägerstaden fick han överlämna till domkyrkan (Västerås domkapitel 6 februari 1622). Det framgår inte vilken religion dessa Tartarer bekände sig till. Med tanke på att den döde begravdes på kyrkogården får man ändå förmoda att de var kristna. Den huvudsakliga anledningen till just denna reprimand var inte en avvikande tro utan framför allt att det var en tartar som begravdes.

År 1629 den 14 februari kom kyrkoherde Johannes i Skultuna till Västerås domkapitel och frågade hur han skulle göra med Gertrud, den nu avlidna hustrun till mässingssmeden Nicolaus vid Skultuna bruk. Hon var calvinist och hade inte velat ta emot prästen för nattvard på sin dödsbädd. Kvinnan dog i samband med barnafödsel och prästen undrade därför också hur han skulle förhålla sig till barnets dop. Domkapitlet bestämde att barnet skulle döpas men att faddrarna skulle bekänna sig till den lutherska kyrkan och upptukta barnet i denna religion. Vad gällde hustrun skulle hon få läggas i kyrkogården där tyskar och andra främmande var begravna. Hon skulle betjänas med klockringning men ingen präst fick utföra någon begravningstjänst. Med tanke på barnets dop får man förmoda att Nicolaus var lutheran. Den 22 februari döptes barnet till Leonard. Faddrar var mäster Ludvig, mäster Jakob Hansson och hustru Kerstin. Alla boende vid mässingsbruket.

Några år tidigare, 1620, hade domkaptlet låtit anställa förhör med samtliga smeder vid mässingsbruket. ”7 oktober 1620 framkom mester Joachim vid mässingsbruket i Skultuna socken med åtta sin mästersvenner och begärte att de måtte komma till sakramentet, tå blevo de först tillfrågade var de voro födda och till vilken religion de sig bekände. Tå bekände de var sin patriam och vid vår religion den Lutherska och äre dessa deras namn, Karsten Pipares Lybecensis, Michel Newendorf Stetinensis, Samuel Schröder Elsenburgensis i Landt Brunswich, Hans Wichleer Wermingrodensis och i Lanndt Brunswich, Casper Pumier Gohlanriensis, Simon Fruncke Hessus mäst uppfödd här i Sverige, Kordt Hitter Hohlaniensis, Mattias Adam Elsingburgensis. Och efter de voro födda på de orter som Lutherska religionen läras och där utinnan educati och sig till henne bekände blev dem efterlåtit att gå till herrans nattvard”.





En spökhistoria

2016Posted by gorek.se Wed, January 20, 2016 19:41:27

I slutet av 1627 kom en ung knekt från krigståget hem till sin rote i Ringarums socken i Östergötland. Strax efter hemkomsten dog han och begravdes på Ringarums kyrkogård. Knekten var född i Rytterne socken i Västmanland och där fanns fortfarande hans fader i livet. Fadern hette Päder Andersson och när han fick veta att sonen var hemkommen och var död i Östergötland började det spöka. Om nätterna bullrade och spökade det så att Päder inte fick någon nattro. Det stod snart klart att det var sonen som gjorde tillvaron så orolig för fadern. Då ”gav honom oförståndigt folk det rådet att han skulle förresa till Ringarum och uppgräva sin son och honom hemföra”. Han lydde rådet men när han kom hem med den döda kroppen vägrade kyrkoherden i Rytterne att begrava honom. Johannes Laurentii som kyrkoherden hette vände sig till Domkapitlet i Västerås för att få råd. Där beslutade man dels att sonen skulle begravas avsides i kyrkogården utan ceremonier eftersom han redan var begravd och dels att Päder Andersson för sin vidskepelses skull, fick böta en tunna säd till kyrkan.

Västerås domkapitel 1 februari 1628







Hänga nycklarna på båren

2016Posted by gorek.se Sun, January 17, 2016 13:46:08

Uttrycket att ”hänga nycklarna på båren” har jag endast stött på ett fåtal gånger i 15-1600-talets källor. Innebörden är helt enkelt att ett dödsbo är så skuldtyngt att kreditorerna inte kan förvänta sig att kunna indriva skulderna. Änkan kunde då lägga sina nycklar till bodar och manbyggnad på likbåren och därmed visa att det inte fanns något att betala med.

Till häradstinget i Skinnskatteberg den 7 augusti 1622 kom hustru Karin i Bysala i Hed socken och berättade att hennes man Hans Fryllige hade dött ”uti allsomstörsta armod, eländighet och fattigdom”. Eftersom skulderna var omfattande fick hon rådet av gode män att ”hänga nycklarna på båren och gå blott och naket ifrån allt det hon åtte och fick ej mer än en halvengelsk kjortel den hon själv förtjänt och förvärvat hade” I bästa fall hade Karin släktingar som kunde erbjuda henne husrum och mat. Om inte, återstod att gå runt i häradet och tigga.



Hungersnöd i Västergötland

2016Posted by gorek.se Sun, January 17, 2016 09:12:38

I slutet av 1500-talet skedde stora översvämningar med påföljande hungersnöd i Västergötland. En berättelse om detta skrevs in i Örlösa kyrkobok och hundra år senare befallde konungen att denna berättelse skulle läsas upp i kyrkorna. Nedanstående avskrift finns i Medelplana C:2 sidan 225. Eftersom den spreds över hela landet finns sannolikt en tryckt version av detta på KB.

En kort berättelse om den svåra och bedrövliga tid, som vårt k fädernesland övergick Ao 1596,1597 och 1598; vilken berättelse är dragen av örlösa Kyrkobok Ao 1695 på vilket år herren Gud oss med syndastraffet storligen hotade.

På det första förskrivna år nämligen 1596 om midsommartid var jorden överflödeligen beklädd med härligt gräs och mycken säd, att alla människor mente att det skulle bliva korn nog i landet, men om Prästemotstid då folket var i Skara marknad kom så mycket regn och flod att alla broar flöt ut, att folket hade stor möda och bekymmer huru de skulle komma hem igen: och av samma flod begyntes syndastraffet, ty vattnet gick över alla åkrar och ängar, att säden och gräset blevo fördärvade och blev alltså litet både korn och hö. Om hösten där efter blev kölden så stark att ingen fisk kom till lands, den myckna och otidiga väderleken, för synden skull, förtog Guds gåvor både i sjön och vattnet så väl som på landet, kläderna ruttnade av ryggen på det fattiga tiggarfolket: Om vintern blev boskapen sjuk av det ruttna hö och halm som togs upp utur vattnet, så att de som hade 100 getter och får kunde icke behålla 1 eller 2 snarast sagt alls intet av dem, sammaledes gick det med kor och ung nöt och hundar som frossade asen blevo och döda. Jorden blev sjuk i förbemälte 3 år att hon icke kunde bära sin fullkomliga frukt som tillförne.

Efter dessa föregångna plågor gack det människan till att de som sutto vid goda hemman, viste sitt unga folk ifrån sig för nöden skull, och många sina egna barn, som icke gåto för den ynken att de skulle svälta ihjäl hemma hos fader och moder; Sedan gingo föräldrarna från hus och hem vart de kunde till dess de lågo döda av hunger och svält ty det var så dyr tid, att en god oxe som kostade 6 riksdaler gavs för en tunna korn och en ko för en ½ tunna. De som gåvo silver, gåvo i förstone 1 lod för skäppan och strax där efter 2 lod, förgyllt och oförgyllt kostade allt lika.

Folket mal och hackade mycket som intet var tjänligt till bröd nämligen mask, dråsa, agnar, knippel, bark,hasselknopp, nässlor, löv, hö, halm, vitmossa, nötskal, orteris, där av människan blev så maktlös och svullnade upp kroppen och stod skiär, och att otaliga många blev döda där av, och det fattiga tiggarfolket, som intet fick i sin mun, lete och sökte efter ben i bänkarna till att koka och göra sig sod uppå; funnes och så många människor döda på markerna utmed gärdsgårdar och enebackar havande rökullegräsfrö som växte på åkrar och annat slag gräs i munnen, hemma i husen under logar i bastugu-ugnar och varest de kunde sig intränga funnes där vara döda, så att de Gud bättre där med var nog till att göra dem till kyrkogården och förhjälpa ehuruväl hundar många av de dödas kroppar uppåto. Barnen svälte ihjäl på sina moders bröst, ty de hade intet att giva dem att äta. Många kvinnspersoner så väl som manspersoner unga och gamla nödgades i hunger gå till att stjäla att icke en kunde behålla sina håvor varken innan eller utan lås. Byggdes och galjar i vart härad och hängdes fulla; av kvinnfolken skars av håret och öronen vid galjan.

Uti Söderby i Gillestad socken på Kållands härad en vid namn Jon Börgesson i hungern och döden åt av fingrarna på sig själv. Äkta folk som kärliga voro gingo i suck och gråt och jämrade sig att de skulle uti sådan nöd slita sitt äktenskap och vandra isär och aldrig mer få se varandra i denna världen.

För hunger skull blevo många lamslagna och till döds slagan av dem som miste sina ägodelar genom stöld. I en fri marknad kunde en människa icke få köpa så mycket hon kunde släcka hunger med. Och var människan så omättlig att hon intet kunde bliva mätt och allt detta för synden och obotfärdigheten skull.

Och gick människan som hon hade gått neder i jorden.

I förbemälte så och flera plågor kom blodsoten som så hårt tvingade människan att otaliga många dödde. Tå hörde man ingen träta, slagsmål bannas eller förtörna ( ) guds son och sträcka vid hans h död och pino och komma kristi sår till att blöda på nytt som det tillförne skedde och ske ännu i denna dag Gud bätter oss arma syndare att människa är så ond och kan sig icke besinna, och låta sådana plågor och syndastraff beveka sig ifrån synd och ett elakt leverne, ifrån eder och svärjande, Guds H namns förtörnande, högfärd och obotfärdighet etc, utan fast mer frukta sig och bäva för Christi dom och hårda tilltal hos Matth: Gör bot i förbannade ()

Detta vittnar jag Lars Persson i Söderby i Gillstad socken och Örlösa gäld på Kålland och haver begärt att skrivas skulle och bekostat skriften och begära min kyrkoherdes samt flera goda mäns vittnesbörd som denna övergångna förfärliga plågor och nöd veta så väl som jag. ........